Tankarna kommer…Hur har jag orkat det här?

Du vet vad du har just nu. Ta vara på det. Fånga dagen. Sådant brukar vi säga till varandra ibland. Och så tänker vi på det någon minut. Och går vidare i livet.
Men när det händer, när livet ändrar sig och marken kring den trygga vardagen rycks undan är det självklara inte självklart längre. När olyckan är framme ändras livet på några sekunder. Under återhämtningsperioden kan man göra olika val i livet, man kan lägga sig mer och bara ge upp, eller så bestämmer man sig för att bita ihop och kämpa, ibland kan det vara livet ut.

För att man ska förstå vilken helomvändning jag gjort, måste man veta om hur mitt liv såg ut tidigare.
Jag menar, jättemånga ungdomar och unga vuxna har väl haft en kortare eller längre period av regelbundet galna äventyr och festande, för att sedan tröttna och upptäcka att det finns annat intressant i livet.
För mig var det dock ingen vanlig ungdomsperiod, det värsta som hände var under sommaren på fotbollsplanen en söndag 1997.
Efter olyckan och många års sjukhusbesök och misslyckande av att laga min fot var det inte ovanligt att jag använde alkohol och annat för att fly från mig själv, för att få slippa känna smärta för ett tag.
Visst hade jag mycket kul också under alla år, fast det negativa övervägde mer och mer det positiva och jag levde destruktivt när jag var i händerna på min på den tiden värsta fiende, Tabletterna mot smärtan. Jag har gjort massor av dumma misstag och farit riktigt illa på grund av beslut jag fattat.
Jag är inte direkt troende, men jag känner så här i efterhand att jag måste fasen ha haft änglavakt vissa gånger.

När jag var inne i en av mina allra mest destruktiva perioder hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig att mitt liv bara några år senare skulle bli vad det är idag.
Det är absolut inte perfekt nu heller, jag dras som sagt fortfarande med ett funktionshinder och jag har svarta dagar i tid och otid. Men det går inte ens att jämföra med hur det var förr med smärtor, sömnlöshet, depressioner. När jag kände för att göra min vändning så började jag må bättre för varje dag, och en lösning skulle komma efter 15 års lidande, även fast den inte var så rolig så var det ett avslut på mitt kroniska smärttillstånd.
Idag har jag hittat ett lugn som jag inte känt förut. Idag lever jag för de små ljusglimtarna i vardagen, istället för nästkommande fest.
Jag har lärt mig att sätta gränser på ett sätt jag förut inte kunde, och jag har fått lära mig den hårda vägen att långt ifrån alla människor vill en gott.

Jag känner i det stora hela stor tacksamhet för den vändning mitt liv tagit, jag är glad att jag till sist insåg att jag inte hade något annat val än att förändra det.
Jag är inte minst oändligt tacksam för att ödet när jag behövde det som mest, förde mig samman med de oerhört godhjärtade och stöttande personerna som jag idag umgås med.
Utan dom har jag ärligt talat inte den blekaste aning om hur mitt liv skulle ha sett ut nu.