Kroppen och psyket sa ifrån igår, har nog aldrig känt mig så uppgiven…

Det är inte ofta jag ger upp på grund av att jag inte kan eller att jag har ont, men igår fick jag nog i både kropp och själ. Var ute och skulle springa men kom bara 3,5 km sedan small det till i knät och det var bara att avbryta omedelbart, sedan blev det att åka hem och kurera mig. Smärtan har varit så fruktansvärd att jag var tvungen att ta höga doser av smärtlindring och morfin. Det var över tre år sedan jag åt morfin och jag har lovat mig själv att inte ta det om det inte blir extremfall, vilket det blev inatt. Har sovit i en timme kanske, smärtan i knät har gjort att jag har inte fått något lugn i kroppen, trots morfinet som jag tog. Jag märkte också att när jag tog morfinet så fick jag tillbakablickar på hur det har varit innan amputationen med smärtor mm. och tankarna fick mig genast att bli otroligt deprimerad och ledsen, det var riktigt länge sedan jag känt mig så hjälplös. Känslan att vara så begränsad som jag är idag på grund av knät tog över så kraftigt att jag inte såg något ljust på framtiden, nästan som att jag tillslut accepterade att jag skulle ha ont resten av livet och att det aldrig skulle bli bra. Jag tog upp min telefon och skrev ett långt sms till min syster om hur jag kände mig och hur tankarna gick (jag visste att hon inte skull läsa det förrän på morgonen men jag fick skriva av mig i alla fall). Efter detta så kändes det bättre och jag kunde lägga mig ner och kolla på lite tv och slappna av så gott jag kunde trots att det kände som om knät skulle sprängas vilken sekund som helst. Nu är det så att jag har samma smärta i knät fortfarande men jag är på jobbet och skall försöka göra mitt bästa och imorgon blir det magnetkameraröntgen så jag hoppas att dom ser vad som är fel i mitt knä. Hur som helst så ger jag inte upp drömmen om att få springa lopp och klättra i berg igen, det är nu i de mörkaste stunderna som man får vis att man är stark, för det är nu styrkan behövs. Må väl mina vänner…