Ibland behöver man en klapp på axeln!

Ibland är man bara för trött för att orka någonting. Man nästan hasar sig fram och har noll lust till jobb, träning, fritid mm mm. Det blir tvärstopp och det händer alla då och då.
Och just det hände mig idag när jag skulle ut och träna. Jag kände redan innan träningen att det skulle bli tungt men inte att det skulle bli SÅ HÄR tungt. Blev och är riktigt besviken på mig själv. För en vecka sedan klarade jag av att springa milen på 47 min och 30 sek. Och idag kom jag bara 3.5 km.
Direkt när jag började springa kändes det som om mitt ben skulle gå av, men jag fortsatte att springa tills mitt humör spårade ur, då tog jag mig till bilen och bara kände en sådan sjuk besvikelse, just då ville jag bara försvinna och mitt intresse av löpning sjönk till botten av den djupaste sjö som finns.
Men när jag satt i bilen på väg hem så försökte jag ändra tankarna. Jag började tänka tillbaka på varför jag gör detta!

Svaret på det är ganska enkelt, jag tittade på gamla bilder på mig själv och ser anledningen till att jag ville göra en förändring. I halva mitt liv har jag kämpat mot smärtor och ett medicinintag, jag har aldrig blivit retad för det men min egen självkänsla har varit dålig och jag har varit helt känslolös. En dag för nästan 3 år sedan ville jag göra en förändring och idag är stolt över att jag klarade av att ta det tuffa beslutet. Jag ville utvecklas och växa som människa och börja leva igen utan smärtor och mediciner. Dom senaste 2,5 åren har jag lärt mig mycket. Jag vet att jag inte kommer bli störst och starkast, jag vet att jag inte kommer bli en person som tävlar i OS. Vad jag däremot vet, är att jag kan utsätta mig för situationer som känns obekväma, ta små steg varje dag som gör att jag utvecklas som människa.

När jag nu är hemma och snart ska lägga mig så snurrar tankarna väldigt mycket.
Jag ska försöka att bara acceptera läget just nu och bara träna på som vanligt, jag försökte ju i alla fall idag.
Nästa pass blir på onsdag och då ska jag göra bättre ifrån mig. Men jag kommer ju skriva något innan dess. / Johan Holst