Det här med att vara sjuk….

Personligen klagar jag inte så mycket när jag blir sjuk. Det är sant att jag tillhandahåller att människorna omkring mig kör uppdateringar om typen av och kvaliteten på min sjukdom, intensiteten och karaktären av dess effekter, de speciella ljuden från hosta, volymerna och färgerna i slemutsläpp och mina egna känslor av alla ovanstående. Men dessa kommunikationer, vare sig de skickas som textmeddelanden eller om jag ropade på min sambo genom hela huset, är användbara nyhetsbulletiner.
De är inte klagomål. Jag klagar inte. Jag uppdaterar.

Hur som helst så känns det inte bra att bara dagar efter att jag annonserat min utmaning och under mina förberedelser så kommer den värsta förkylningen någonsin. Huvudvärk, man är varm som om man precis kommit ut från en bastu, orken finns bara inte. Men man har ju sina skyldigheter så det är bara att försöka bita ihop och göra det man måste. Och NEJ jag tränar inte när jag mår så här utan jag försöker vila mig i form som det så fint heter.

Dock så hände en sak igår (fråga inte varför) att helt plötsligt fick jag för mig att testa min nya racepjäxa.
Och det skulle jag nig inte ha gjort när man inte är 100 om man säger så. För om man tycker att det är jobbigt att få på en vanlig pjäxa så kan jag tala om för er att en racepjäxa är betydligt värre. När jag väl fått på mig den så skrattade min sambo åt mig och sa: -varför ska du ha på den just nu när du inte mår bra?… några sekunder senare kom frågan: -hur känns pjäxan?
Just då kom jag på det självklara svaret (och för att citera Stig H Olsson i sällskapsresan): – Fan jag får cellskräck haha….
Skämt å sido, klart att den är betydligt tightare men den är sjukt skön när man väl spänner åt. Visst det är ju ingen pjäxa man åker med under 3-4 hela dagar, eller? 😀

Nej nu blir det lite kaffe och ett gäng alvedon så jag klarar förmiddagens alla möten, hoppas ni får en underbar dag!