Livets gång…

Igår kväll kom ett sms som jag inte ville skulle komma, men förstod att det skulle komma inom kort.

Jag tar upp telefonen och ser: Nu är det över

En person som stått mig otroligt nära sedan jag var 3 år har lämnat oss. Han har funnits där som min ”extrapappa”.

Tankarna snurrar och jag tänker på hans barn samt hans älskade sambo!

Fokus ligger till 100% på att de ska må bra, och få stöd i sorgen…

Jag skickar ett sms till Rikard (min äldsta och bästa vän) som precis förlorat sin pappa att jag beklagar sorgen och skriver att jag finns dygnet runt om han vill prata. (allt känns konstigt att skriva i denna stunden för inget kommer ersätta det som hänt)

Jag brukar säga att jag har svårt att visa känslor så jag ”skriver oftast av mig”. Det är nog mitt sätt att sörja och bearbeta vissa stunder, många tankar snurrar i huvudet just nu.

Det spelar ingen roll om vi träffades ofta eller inte, det som är viktigt är att dina råd har hjälpt mig att lösa vissa pusselbitar i mitt liv. Det spelade ingen roll om vi pratade varje dag eller inte, det som betydde var att du fanns för mig, väldigt mycket.  (Utan att du kanske förstod själv hur mycket)

Du gav mig den största gåvan någon kunde ge en annan person: Du trodde på mig.

Och den gåvan är något som aldrig kommer att försvinna !

Den absolut svåraste delen när du inte finns med oss längre, är det ögonblick när jag verkligen inser att jag aldrig mer kommer kunna prata med dig….

Nu kör du din traktor bland änglarna, må du vila i frid Micke!