13 år sedan, är alltid speciellt denna dagen, känslorna!

Tiden går fort, det är nu 13 år sedan jag amputerade min fot. Det var efter många år (15) av sömnlösa nätter och kronisk värk i min höger fot som jag fattade mitt livs allvarligaste och troligtvis svåraste beslut.

Att besluta om en amputation på grund av smärta!

Jag måste säga att just denna dag brukar beröra mig, då den ständiga frågan kommer: hur kunde det bli så här? Hur mår jag idag? Och om sanningen ska fram, så mår jag förvånansvärt bra. Mina livserfarenheter har fått mig att inse många otroliga saker, som hur människor fungerar och hur man mår när man är känslomässigt avstängd i 15 år. Mina mediciner blockerade alla känslomässiga signaler; jag kände varken glädje eller sorg, vilket jag då inte förstod var fel, eftersom jag trodde att jag mådde “bra” i min lilla bubbla. Men det kom en tid då jag tröttnade och beslutade att ta bort foten, och jag måste erkänna att tankarna om varför jag inte gjorde detta tidigare dyker upp då och då. Kanske är det lätt att tänka så nu när jag ser att resultatet blev bra.

Det jag var mest rädd för med operationen var: Hur ska folk se på mig nu? Kommer de att se mer på mig för att jag har ett funktionshinder?

Det är så att om jag går ut i till exempel shorts så tittar många, men jag har lärt mig att man inte alltid tittar för att nedvärdera någon, utan för att mitt ben kanske avviker från hur man “ska” se ut, så man tittar en extra gång. Ni känner säkert igen det om någon till exempel hoppar på kryckor; man tänker: “Vad har den personen gjort, stackaren?” och man tittar en gång till.

Men det som har gjort mig starkare är allt stöd från familj och vänner som har funnits där i vått och torrt. Det går inte att beskriva med ord hur tacksam jag är att ni finns för mig!

I dagsläget har jag fått möjligheten att föreläsa om min erfarenhet, vilket gör mig starkare inombords för varje gång. Det känns som att många får en annan uppfattning om hur det är att vara amputerad, och nej, det är inget “fel” på mig eller någon annan som har en protes. Vi får bara kämpa lite extra för att klara vardagen så bra som möjligt.

När jag pratar med olika människor är det sällan man får höra hur bra man mår. Det är ett ständigt suckande över att livet är jobbigt, men det är få som verkligen är tacksamma för vad man har idag. Jag hjälper många på sjukhuset som har fått amputera att försöka vända sina tankar från att vara mörka och nästan uppgivna om livet till att kämpa och se att det verkligen finns ett bra liv med protes. Det är den finaste känslan att kunna hjälpa andra och se glädjen i deras ansikten. Vi lever ändå i ett land med många möjligheter och en fantastisk sjukvård, så det är bara att satsa på ditt mål och ta vägen dit, även om den är lång! Jag har bestämt mig; jag har det bra, jag har mina mål i livet och jag kommer att kämpa för att uppnå dem. Som sagt, i mitt fall krävs det blod, svett och tårar, men det kan vara värt det.

När jag hade gjort operationen fanns det bara en tanke: Jag SKA tillbaka!

Jag ville slippa ha ont och börja leva igen!… Och det gör jag nu!

Tack alla för att ni finns och stöttar mig under min resa…/Johan Holst