10 år går fort! blir lite extra rörd vi denna tidpunkten

Tiden går fort, det är nu 10 år sedan jag amputerade min fot. Det var efter många år (15) av sömnlösa nätter och kronisk värk i min höger fot som gjorde att jag fattade mitt livs allvarligaste och troligtvis svåraste beslut.

Att besluta om en amputation på grund av smärta!

Jag måste säga att just denna dagen brukar beröra mig då den ständiga frågan kommer, hur kunde det bli så här? hur mår jag idag? mm. Och om sanningen skall fram så mår jag förvånansvärt bra, mina livsupplevelser har fått mig att inse många otroliga saker, hur människor fungerar och hur man mår när man är känslomässigt avstängd i 10 år. För det var så att mina mediciner blockerade alla känslomässiga signaler, jag kände varken glädje eller sorg, vilket jag då inte förstod var fel för jag mådde ju “bra” trodde jag i min lilla bubbla. Men det kom en tid som sagt då jag tröttnade och beslutade att ta bort foten och jag måste erkänna att tankarna om att: -varför gjorde jag inte detta tidigare kommer ju titt som tätt. Kanske är lätt att tänka så nu när jag ser att resultatet blev bra.

Det som jag var mest rädd för med operationen var: -Hur ska folk titta på mig nu?, kommer man se mer på mig för jag har ett funktionshinder?.

Det är ju så att om jag går ut i tex. shorts så tittar många men jag har lärt mig att man tittar inte alltid för att nervärdera någon utan för att mitt ben avviker kanske från hur man “ska” se ut så man tittar en extra gång, det känner ni säkert igen om någon tex hoppar på kryckor så tänker man : vad han den gjort stackaren? och man tittar en gång till.

Men det som har gjort mig starkare är allt stöd av familjen och vännerna som har funnits i vått och torrt. Det går inte beskriva i ord hur tacksam jag är att ni finns för mig!

I dagsläget så har jag fått möjligheten att föreläsa om min erfarenhet vilket gör mig starkare inombords för varje gång och det känns som att många får en annan uppfattning om hur det är att vara amputerad, och nej det är inget “fel” på mig eller någon annan som har en protes, det är bara att vi får kämpa lite extra för att klara vardagen så bra som möjligt.

När jag pratar med olika människor så är det sällan man får höra hur bra man mår, det är ett ständigt suckande att livet är jobbigt, men det är få som verkligen är tacksamma för vad man har idag. Jag hjälper många på sjukhuset som har fått amputera med att försöka vända tankarna från att vara så mörka och nästan uppgivna om livet till att kämpa och se att det finns verkligen ett bra liv med protes, och det är den finaste känsla som finns att få kunna hjälpa andras och se glädjen i deras ansikten. Vi lever ändå i ett land med många möjligheter och en fantastisk sjukvård så det är bara att satsa på ditt mål och ta vägen dit även om vägen är lång! Jag bestämt mig, jag har det bra och jag har mina mål i livet och jag kommer att kämpa för att uppnå dom, som sagt i mitt fall krävs det blod svett och tårar men det kan de vara värt.

När jag hade gjort operationen fanns det bara en tanke: -Jag SKA tillbaka!

Jag ville slippa att ha ont och börja leva igen!…Och det gör jag nu!

Tack alla för att ni finns och stöttar mig under min resa…/ Johan Holst